30 september 2016

När Mamma Groda skulle på kalas

av Maria Dellenmark Blom

Grynets bästa vän Mamma Groda ska gå på kalas. Medan hon är brota blir Grynet väldigt orolig. Tänk om Mamma Groda inte kommer tillbaka? Tänk om hon försvinner, drunknar eller blir kidnappad av Gammelhäxan? Grynets oro gör att hon slutar med sådant hon tycker är roligt. Kanske kan det Magiskt Talande Trädet hjälpa henne att må bättre.

Som bekant tycker jag det är intressant med psykisk ohälsa, och framför allt hur vi ska minska den bland barn och unga. Den här boken vill genom sagans värld hjälpa barn som lever med oro. Genom att huvudpersonerna är djur tror jag den unga läsaren kan ta till sig berättelsen på ett bra sätt. Det blir på något sätt distanserat, men ändå väldigt nära.

Genom hela historien vävs ett tydligt KBT-tänk in, vilket ska hjälpa barn och vuxna att fundera över varifrån oron kommer och hur de kan göra för att hantera och minska den. Med boken följer även ett material för att kunna jobba med boken. Ännu ett steg för att hjälpa barnen, vilket är jättebra!

Under vissa delar av läsningen fick jag ont i magen. Att vara orolig över nära och kära är något de flesta stöter på, men för en del går det djupare och blir problematiskt.

Jag var inte beredd på att boken skulle vara så tydlig i sitt KBT:ande. Ibland känns det som att jag sitter med i ett samtal mellan ett barn och en psykolog. Jag är tveksam till om detta är en bok för alla barn. Jag tyckte det blev lite för övertydligt.  Men till psykologer, föräldrar och andra som möter barn med oro: köp hem! Jag tror att den här boken kan hjälpa barn att tillsammans med Grynet reda ut problem kring oro. Det är ju jättebra!
 Första meningen: Det var en gång två bästa vänner, hunden Grynet och Mamma Groda.
Antal sidor: 32
Förlag: egen tryckning via vulkan.se
Utgivningsår: 2016

28 september 2016

Så gör jag: konsten att skriva

av Bodil Malmsten

Med mängder av romaner, texter, dikter och pjäser publicerade, skrev Bodil Malmsten denna bok för att berätta om hur hon gör när hon skriver. Hon skriver bland annat om den heliga skriften, skrivandets tid och rum, skrivprocessen, folkbildning och finkultur. Detta varvas med bilder som skulle kunna ge inspiration.

Till skillnad från andra böcker om skrivande jag läst är denna rätt diffus. Jag är van vid kapitel som klart och tydligt berättar om varsin del av skrivandet och/eller hur en ska gå tillväga. Istället väver Malmsten in sina tips i en text som ibland är diktliknande, svävande eller rörig. Hon gör visserligen klart för läsaren att det är såhär hon gör, vilket inte betyder att jag ska göra likadant. Jag ska skriva på mitt eget sätt och göra så att det fungerar för mig. Med tanke på det känns det som att förlaget gett ut författarens tankar. Varför ska jag läsa dem, om jag nu inte ska göra likadant? I en recension jag hittade på goodreads, läste jag: enda bra jag fick ut av [boken] var att jag uppenbarligen gör allt rätt och att jag bara ska köra på. Kändes bara som ett sätt för författaren att tjäna en extra slant. Vissa stunder kan jag inte annat än hålla med.

Även om hon skriver att alla ska hitta sitt sätt att skriva, så är hon andra gånger ganska bestämd med vad som gäller. Till exempel vilka författare och vilken litteratur en ska välja. När det gäller detta kan det bli väldigt personligt, och ibland tråkigt. Självhjälpsböcker ska vi sky som pesten, fina skildringar mellan barn och äldre ska vi också undvika. Så länge det inte är hennes favoritförfattare som skrivit. Nej, jag tycker Malmsten många gånger är lite för självsäker och bestämmande, även om hon vill ge sken av att inte vara det.

Andra stunder uppskattar jag dock läsningen. Malmsten verkar ha haft en rätt skönt inställning till sitt skrivande. Som om det vore en del av livet, något som hon gör för att hon måste. Inte "måste" som i "tvång", utan mer som ett alternativ till att andas. Det är inspirerande.

Att jag hittat mycket negativt tror jag beror på att jag läste boken fel. Detta är första boken av Malmsten som jag läser, och jag hade förmodligen förväntningar som passar en helt annat bok. Jag tar dock med mig en del från boken, och då handlar det mest om grammatik, att lära känna mina karaktärer och att inte skynda. Dessutom är layouten snygg.

Första meningen: Det är inte som författare jag skriver det här - medan jag skriver, skriver jag.
Antal sidor: 301
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2012

26 september 2016

Tårar i havet

Detta är första inlägget i en bloggstafett. Hela startfältet hittar du här.

Tyskland i januari 1945. Vi möter fyra ungdomar från fyra olika länder som alla på något sätt drabbas av det pågående världskriget. De bär alla på hemligheter som gör den redan jobbiga vandringen tyngre. Deras vägar korsas när de försöker få plats på fartyget Wilhelm Gustloff, precis som hundratusentals andra människor. Räddningen finns kanske i nästa hamn, men havet har också saker att dölja.

Jag läste de 420 sidorna under en dag. Visserligen var jag förkyld och orkade inte lämna soffan, men jag hade inte läst så många sidor om boken inte varit bra. Den här boken är riktigt bra!

I början tyckte jag det var lite rörigt. Berättarperspektivet växlar mellan de fyra ungdomarna som från början kommer från olika håll. De har alla hemligheter och jag hade svårt att hålla isär allt. När tre av dem sedan möts blir det enklare, och jag lärde känna fyra intressanta och ganska olika karaktärer, och några bikaraktärer som fyller på ett bra persongalleri. Skopoeten, den bortkomne pojken och Ursäkta Eva för alla något roligt/sorgligt/fundersamt till berättelsen.

Karaktärerna är nog den största anledningen till att jag gillar boken så mycket. Jag hinner lära känna dem rätt bra, men hade gärna läst mer om deras hemligheter. Storyn ger mig ändå en rätt bra bild av dem och jag ser hur de utvecklas eller står still i sina tankar. Framför allt ser jag hur ett krig, skuld, skam, hopp och beslutsamhet kan påverka människor.

En annan anledning till att jag gillar boken är det historiska perspektivet, och att jag får lära mig mer om andra världskriget. Historiens största fartygskatastrof skedde bara 15 mil från den svenska kusten, men har du hört talas om Wilhlem Gustloff? Jag hade ingen aning. Jag uppskattar att Ruta Sepetys gräver fram dold dokument för att belysa ännu en del av den dolda världshistorien. Precis som hon gjorde i Strimmor av hopp.


Det finns ett lätt driv i boken. Kapitlen är korta. Det kan leda till osammanhängande berättelser, men också att en, som jag, bara vill läsa ett kapitel till, och ett till och... Ja, ni känner säkert igen det där. Sådant gillar jag!


Det finns mer jag skulle kunna skriva om denna hemska, hoppfulla, tankfulla, fina bok. Men ni får läsa vidare i bloggstafetten hos Just här just nu i morgon. Men glöm inte detta: jag rekommenderar verkligen Tårar i havet!


Första meningen: Skulden är en jägare.
Antal sidor: 420
Förlag: B Wahlströms
Utgivningsår: 2016
Originaltitel: Salt to the Sea
Översättare: Lina Erkelius

25 september 2016

Adua

av Igiaba Scego

I denna bok möter läsaren tre somalier som flytt, under tre olika tidsepoker. Zoppe kommer till Rom som tolk under 30-talet, under Mussolinis imperiebyggnad i Östafrika. På 70-talet lockas Adua till samma stad med löften om filmstjärnedrömmar, vilka snart krossas. I nutid "tar hon hand om" en ung man som flytt över Medelhavet.

Denna bok beskrivs som en stark och högaktuell roman som berör migration, rasism, tillhörighet och identitetsproblem. Spännande! tänkte jag, som väntat på böcker om den pågående flyktingkatastrofen. Den här boken handlar dock mest om vad som hände när somalier flydde under 30- och 70-talet. Av den unge mannen som flytt i nutid märkte jag knappt något.

Nu är det så att jag knappt vet något om Mussolini eller den socialistiska diktaturen i Somalia. Det bidrog förmodligen till att jag knappt hängde med alls i denna bok. Det känns som att det krävs en hel del bakgrundskunskap.

Dessutom är kapitlen om Zoppe väldigt hoppande. Ena stunden en hemsk misshandel, i nästa möter han goda människor och sedan är han i fängelse eller tolk åt någon högt uppsatt. Jag hängde inte med i svängarna. Det som handlar om Adua är lite lättare att förstå, men hoppande även där. Om Aduas man läser jag bara genom Aduas få ord om honom.

Ibland har författaren verkligen sparat in på radbrytningarna. De väldigt långa styckena störde mitt läsflyt. Istället för att fokusera på texten funderade jag över vart jag skulle stoppa in radbrytningarna, om jag fick redigera texten.

Jag vill inte såga den här boken, vilket det kanske verkar som att jag gör. Men jag tror mitt "sågande" beror på mig, på att jag läste fel eller hade för lite kunskap. Om du är intresserad av ämnet ber jag dig därför läsa och bilda dig en egen uppfattning. SvD skriver trots allt att Scego [...] är en av de mest säregna rösterna i den italienska litteraturen. Att läsa om diskrimineringen, rasismen och identitet är väldigt intressant, och för den med mer bakgrundskunskap tror jag detta kan vara en riktigt läsvärd bok.

Första meningen: Jag är Adua, dotter till Zoppe.
Antal sidor: 191
Förlag: Contempo
Utgivningsår: 2016
Originaltitel: Adua, 2015
Översättare: Helena Monti

23 september 2016

Flykten

text: Torsten Larsson, illustrationer: Johanna Sandberg

När bomberna och kriget kommer allt närmre säger pappa att det inte går längre. De måste fly. Familjen hinner inte packa, de måste lämna allt så fort de kan.

Ett barn som tvingas fly tillsammans med sina föräldrar. Som titeln avslöjar ligger fokus på flykten, och det tycker jag är intressant. Det handlar om båtfärder, att hamna på en strand och inte veta vad en befinner sig, om vandring och tältläger. Samtidigt finns det en kär vän, en nalle vid namn Habibi, som jag tror många barn kan knyta an till. Det här skulle kunna handla om mig.

Boken vill upplysa om hemska fakta som lika gärna hade kunnat hända min eller din familj. Samtidigt vill den skapa förståelse för de som möter människor som varit på flykt. Detta gör boken utan att vara undervisande eller skriva på näsan.

Berättelsen griper tag i mig. Även om den är ganska snabb, fick jag en klump i magen av bilderna, texterna och allt däremellan. Det här är på riktigt. Jag hade gärna läst mer, utförligare, och fått svar på frågor om vad som hände sedan? Men där lämnar författaren läsaren och öppnar upp för diskussion läsare emellan. Det kan väckas många frågor om krig, flykt, utsatthet, den kan ge perspektiv och förståelse för hur bra vi har det i Sverige. En mycket bra bok för den som vill tala om flyktingkrisen med barn. Och det hoppas jag att många vill.

Första meningen: Det borde finnas en trygg plats för alla.
Antal sidor: 32
Förlag: Whip media
Utgivningsår: 2016

21 september 2016

När jag vaknar finns du inte

av Cat Patrick

Varje natt nollställs Londons minne. Hon minns inte vad som hänt om hon inte läser de anteckningar hon gjort. Däremot kan hon se saker som kommer att hända. Ibland ser hon hela händelseförlopp, ibland ser hon bara delar av framtiden. Som en begravning och några människor. Vem är det som begravs? Och hur ska det gå när London träffar en supersnygg kille som blir hennes pojkvän? I morgon kommer hon ju inte komma ihåg honom...

Det här är ett intressant experiment. Att se in i framtiden. Sedan jag läste Personer du kanske känner, som är väldigt intressant,  har jag funderat en del på om jag skulle vilja se in i framtiden. Detta är något Londons bästis Jamie också funderar på. Trots att London ser en annalkande katastrof, vill Jamie inte höra på. Hade jag velat det? Framtidsminnena är helt klart intressant att läsa och fundera kring.

Däremot fastnade jag aldrig riktigt i boken. Stundtals är den rätt seg, ibland sätter den fart, särskilt i slutet, men SPOILER --> då reds inte allt ut. Efter en seg start börjar det äntligen hända något, och då tar boken slut. Varför?

Luke i sin tur är en sådan där perfekt brittisk high school-kille som dyker upp i många ungdomsromaner (Men! han har inte gröna ögon. Surprice!). Eftersom det står att boken ska vara en "romantisk thriller", väntade jag nästan på att han skulle förvandlas till en varulv, men icke. Han förblir den perfekte pojkvännen, snäll som ett lamm.

Nej, jag är inte så imponerad av den här boken. Den hade kunnat bli riktigt intressant, om författaren snabbat upp den, bytt plats på scener och fokus. Men nu gjorde hon inte det. Därför blir det ett rätt lågt betyg från min sida.

Första meningen: FREDAG 16/10 (torsdag)
Antal sidor: 252
Förlag: B Wahlströms
Utgivningsår: 2011
Originaltitel: Forgotten, 2011
Översättare: Ylva Kempe

19 september 2016

17 september 2016

Rosas buss

av Fabrizio Silei och Maurizio A.C. Quarello

Ben följer med sin morfar till ett museum. Det morfar helst vill se är en gammal buss. Ben förstår inte alls varför. Men så börjar morfar berätta om en kvinna som bestämde sig för att göra något mot rasismen, som satt kvar på bussen trots att hon blev hotad, och som sa NEJ, ett ord som förändrade framtiden för de svarta i USA.

Det handlar om Rosa Parks. Kvinnan som stod upp för de svartas mänskliga rättigheter i 1960-talets USA. Parks är en av historiens coolaste kvinnor! Hon gjorde något väldigt viktig i vår tid, och det måste föras vidare till kommande generationer. Därför är det så bra att författaren gjort berättelsen lättillgänglig för barn.

Det finns så många bra perspektiv på denna bit av historien. Att boken inte bara handla om Parks, utan om Ben och hans morfar och hur historien kopplas till dem, är ett av perspektiven. Vad skulle jag ha gjort i samma situation? Finns det liknande situationer idag? Hur långt är jag beredd att gå för att kämpa för rättvisa? Vad kan jag göra idag och i morgon för att få en bättre värld? Det finns risk för en känsla av hopplöshet och mindervärdeskomplex, men förhoppningen är ändå att Rosa Parks kan inspirera och uppmuntra. Hon var ingen "speciell", hon var som du eller jag. Men hon vågade ta ett steg till.

Så mycket att lära, försöka förstå och fundera på. Som upplagt för diskussion på historialektioner.

 Första meningen: Han har lovat många gånger och idag har han äntligen tagit med honom till Detroit, där han ska "visa en grej".
Antal sidor: 40
Förlag: Alvina
Utgivningsår: 2013
Originaltitel: L´autobus di Rosa, 2011
Översättare: Olov Hyllienmark

16 september 2016

Bladen brinner, avsnitt 0

På torsdag är det äntligen dags för första avsnittet i barn- och ungdomsbokpodden Bladen brinner! Häromdagen la skaparna Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck ut avsnitt 0, alltså ett snart kör vi-smakprov. Här kan du lyssna och peppa!

15 september 2016

Harry Potter och Den flammande bägaren

av J.K. Rowling

Detta är fjärde delen i en serie. Därför kan spoilers förekomma. De tidigare recenserade titlarna finns längst ner i inlägget.
 
Harry Potter är tillbaka på Hogwarts för sitt fjärde år på skolan för häxkonster och trolldom. Under detta läsår kommer elever från två andra trollkarlsskolor till Hogwarts. Det är nämligen dags för en mytomspunnen trekamp. Någon lägger Harrys namn i den flammande bägaren, han väljs ut och tvingas delta, trots att han egentligen är för ung. Det blir en tuff kamp, särskilt efter som Ron är sur på Harry, och eftersom Harrys ärr har börjat värka. Ett säkert tecken på att Voldemort är i närheten.

Efter att ha samlat hela favoritserien på second hand, håller jag nu på med en långsamtgående omläsning. Turen har kommit till fjärde boken, och den inte en av mina favoritHP-böcker. Det är nog den där trekampen som stör. Å andra sidan är det roligt att läsa om något annat. Serien hade nog blivit rätt tjatig om inte denna bok "stört" ordningen med vanliga skolår.

Jag älskar att återomslutas av det magiska Harry Potter-skimret jag upplevde när jag läste serien för första gången. Språket, karaktärerna, känslan, de små, små illustrationerna på varje sida, och de svarta stjärnbeströdda sidorna som avskiljer kapitlen. När jag avslutade boken kände jag, trots vissa tvivel på just denna bok, att den ändå är riktigt bra. Jag känner mig som en av eleverna, som en vän till Harry, Hermione och Ron. Jag vill vara där, krypa in i boken. Förutom när det blir läskigt, då är jag glad att Harry kämpar på utan mig.

Det här är så bra. Så bra genomtänkt, så bra berättat. Bara läs, om du nu inte gjort det innan.

Första meningen: Byborna i Little Hangleton kallade det fortfarande Dolderhuset, trots att det var många år sedan familjen Dolder hade bott där.
Antal sidor: 752
Förlag: rabén&sjögren 
Utgivningsår: 2002
Originaltitel: Harry Potter and the Goblet of Fire
Översättare: Lena Fries-Gedin

13 september 2016

Veckan före barnbidraget

Det här, mina vänner, är recensionsinlägg nummer 500 på den här bloggen! (Konfettiregn, ballonger som flyger mot skyn och ett stort bokpresentkort som levereras till mig. Är inte det vad alla bokbloggare är värda? Ja?)

av: Elin Johansson och Ellen Ekman

- Vad är det här?
- Korv och makaroner, säger mamma och räcker mig ketchupen.
- Var är korven då? säger jag.
- Korven, säger mamma, den blev kvar på affären.


Med en vecka kvar innan barnbidraget kommer, gäller det att vara påhittig om en är en ensamstående förälder. Badrummet blir ett hemmabadhus, en cykeltur till mormor och en skattjakt piggar upp. Men ibland tar energin slut.

Det här är en otroligt viktig bilderbok om hur det kan vara att inte ha tillräckligt med pengar. Om fattigdom och, i förläningen, klasskillnader. På ett humoristiskt sätt berättas en fin historia om en kämpande mamma som försöker få vardagen att fungera, även när pengarna tagit slut. Samtidigt finns där ett barn som kanske förstår en del, att "veckan före barnbidraget" medför vissa konsekvenser, men som kanske ändå inte förstår hela sanningen.

Bilderna kommer från den serietecknande Ellen Ekman. Bilderna sträcker sig dock över hela uppslagen, vilket gör sig bra. Det finns mycket igenkänning och mycket att läsa även i bilderna. Det gillas!

Boken vill inte få oss att tycka synd om huvudpersonerna och människor i liknande förhållande. Istället verkar fokus ligga på att skapa förståelse, och, viktigast av allt: igenkänning för de barn som får makaroner och korv utan korv veckan innan barnbidraget.

Första meningen: - Vad är det här?
Antal sidor: 32
Förlag: rabén&sjögren
Utgivningsår: 2016

11 september 2016

Bokslukarna

Jag har ju glömt skriva något om Bokslukarna, som dragit igång nu! I maj skrev jag om programmet skulle starta, och nu finns det redan tre avsnitt på svtplay.

Varje avsnitt har ett tema. Hittills har de pratat om vardag, spänning och dagböcker. Tre barn och en bibliotekarie samtalar kring böcker. I varje program finns även andra inslag, till exempel intervju med författare, diskussioner om bibliotek och en introduktion till hur det går till att låna och lämna tillbaka en bok.

Jag förväntade mig ännu fler boktips. Typ en boktipsbomb, men istället pratar de om några få utvalda böcker. Det är roligt att barnen får plats att berätta om de böcker de läst, och det är klart att det är svårt att få med allt en vill på ynka 13 minuter. Som komplement till programmen finns därför en del korta klipp på svtplay. Där kan en få fler boktips och även se Bokslukarnas författarskola i olika avsnitt.

Heja heja! för sådana här satsningar!